Hur lever jag?

Ett annat exempel är musikikonen Morrissey. I detta fall inte passionen och kärleken till en kvinna utan snarare inför värderingarna. Det byronska kommer i form av upproret mot reglerna, rebellen vars fans lyfter upp honom på piedestal och ger honom hjältestatus. Detta går visserligen att se som en modifikation av idealet men det anser jag inte spela någon större roll. Modifikationer uppstår alltid. Se bara på Mr Darcy i Stolthet och fördom, som Jane Austen i sekelskiftet mellan 1700-talet och 1800-talet målade upp som en tydlig byronsk hjälte. Den mörka och buttra men samtidigt häftigt älskande Darcy har nämligen en egenskap som ligger så långt ifrån Heathcliff, arketypen, man kan komma. Mr Darcy är nämligen även förnuftig.

I filmens värld återkommer Byrons hjälte om och om igen. Ofta har han inte huvudrollen, likväl är han mycket betydande. Vad vore Tolkiens trilogi om den ödesdigra ringen utan den sammanpressade hjälten Aragorn? Fåordig och lojal strider han för Frodo och gänget, allt medan han lider kval för sin stora passion, den stora kärleken till  Arwen. ”Nobody puts Baby in a corner” väser Johnny i Dirty Dancing när han kommer tillbaka för att rädda sitt hjärtas dam från att bli förbisedd av familj och omvärld.
Mest spännande tycker jag ändå att det är att den byronska hjälten numera verkar ha en obligatorisk roll i samtida tv-serier. Här kan listan göras hur lång som helst! Vem kan glömma Dylans känslostormar och kval när han ska välja mellan Brenda och Kelly i Beverly Hills 90210? Hur han, när allt blir för mycket flyr från allt och lämnar alla undrandes vad som ska hända med honom. Han återvänder naturligtvis, men inte heller nu blir det lätt med kvinnorna för Dylan som kastar sig fram och tillbaka, styrd av passionen. I Melrose Place kör Jake omkring på sin motorcykel, slänger med luggen och ser farlig ut. Han förför och låter sig bli förförd och gång på gång blir han sårad. I Falcon Crest är det Richard, i Glamour sjömannen Nick. Favoriten bland dessa är dock för mig Ryan i The O.C. där parallellerna till Heathcliff är nästintill övertydliga. Ryan är strulputten med knasig familj som blir omhändertagen av sin advokat och hans familj. Precis som Heathcliff går han från ett liv i fattigdom till ett liv i samhällets övre skikt. Visserligen är det ingen ny halvsyster Ryan handlöst förälskar sig i, men den rika, labila och ouppnårliga grannflickan Marissa är ändå en värdig Catherine.

Vissa må kalla dem bad boys – deras mörka förflutna och de många och passionerade kärlekshistorierna. För mig är de nutida Heathcliffs, om än aningen mer sansade. Naturligtvis lever ingen av dessa män helt upp till Heathcliff. För hur skulle någon kunna göra det? Idealet har utvecklats och modifierats, i dag tillåts också kvinnor träda i rollen (även om det fortfarande är långt ifrån lika vanligt som med män). Borta är det fullkomligt galna men kvar är mystiken. Kvar är också det kanske allra viktigaste – tron på den stora kärleken och dess underverk. Den som aldrig dör och den som tämjer det vilda och farliga, visar att det under den råbarkade ytan finns ett hjärta som hårt bultar. Kanske vill vi inte möta denna hjälte i verkliga livet, likväl bör han (eller hon) finnas där i fiktionen för att hålla balansen mellan vardag och äventyr levande. Byrons hjälte är på många sätt än i dag oersättlig och ofrånkomlig.