höstpromenad

Jag fick ledigt från jobbet idag och spenderade förmiddagen med att läsa ut Ett öga rött av Jonas Hassan Khemiri istället. Den ska vara utläst till på måndag och nu ska jag skriva en sida om den också under helgen. Den var jättebra. Jag började läsa den igår eftermiddag. Lättläst med andra ord. Eller så blir det så när man läst litteraturvetenskap och vant sig vid att läsa Kafka och Rushdie och annat sånt trevligt.


När jag läst ut boken och vaknade upp in i verkligheten igen upptäckte jag att solen sken där ute. Det yrde höstlöv och såg så mysigt ut, så jag tog en promenad. Promenerade runt på St Pauli-kyrkogården och fick konstiga blickar av folk som inte verkade tycka att det var helt normalt att promenera runt på en kyrkogård. Inte vet jag, men jag tycker det är ganska trevligt. Det finns ett sånt lugn på kyrkogårdar och så mycket kärlek. Alla de där stenarna har ju satts dit av folk som saknar de som dött. Sorgligheter också naturligtvis, som en liten pojke som bara blev fem år. Det gör ont i hjärtat av att se små leksaker på en grav. Jag kände genast för att köpa en Playmobil för att hedra det döda barnet.

Det är intressant att gå och läsa på gravstenarna om ryttarmästare och stadstjänstemän och slakterimästare och fd boskapsskötare. Den allra största gravstenen av dem alla låg i ett mörkt hörn och tillhörde familjen Kockum. Jag fann två riktigt vackra stenar som var formade precis som trädstubbar. Jag har aldrig sett några sådana förut. I ett annat hörn stod ett gäng stenar med form och mönster precis som runstenar. Det var också lite annorlunda.

Det är blåsigt idag och ligger röda, gula och bruna löv överallt längs trottoarerna. Jag gick runt och flinade hela tiden för att jag inte kunde låta bli att le av hur vackert allt var. Skrattade åt alla omkullblåsta glassgubbar överallt. De låg där alldeles utslagna men såg ändå lika überglada ut.

Men det är vackert ändå. Soliga höstdagar är vackra. Så vackra något kan bli ungefär.